Kicka det som Coward

Precis som jazz och klassisk musik är hiphop en snårskog för den oinvigde. Jag ger mig inte ut för att "förstå" rap och hiphop, eller sitta inne med någon kunskap, men jag vet vad jag tycker om: jag kickar det old school. Och när jag säger "old" menar jag old.

Noël Coward (1899-1973) är känd som dramatiker, låtskrivare, författare, skådespelare, sångare, estradör och lebeman, men det som kanske är mindre känt är att han uppfann rappen. Vi kan skriva dess födelseår till 1931, då Coward skrev tungvrickaren "Mad Dogs and Englishmen". Om Dr Dre haft ett sådant flow så hade han... haft flow.

Noëls rhymes är vassare än en nyslipad skalpell doppad i saltsyra och han var inte främmande för en rejäl diss, antingen det gällde tanter som skrev till honom för att skaffa en roll åt dottern ("Don't put your daughter on the stage, Mrs. Worthington/Don't put your daughter on the stage/One look at her bandy legs should prove/She hasn't got a chance/In addition to which/The son of a bitch/Can neither sing nor dance/She's a vile girl and uglier than mortal sin...") eller hela Tredje Riket i "Don't Let's Be Beastly to the Germans" (1943), som var så inlindat nedlåtande mot de stackars tyskarna att den blev förbjuden som tyskvänlig av BBC, som inte alls var med på noterna. Beatsen blir kanske inte särskilt feta på ett gammalt piano, men när Noël svävar ut i den överlånga sekvensen "For many years they've been in floods of tears, because the poor little dears have been so wronged and only longed to cheat the world, deplete the world and beat the world to blazes — this is the moment when we ought to sing their praises" svänger det så att jag kan höra trummaskinen fast det inte finns någon.

Stil hade han också, i sin vita smokingjacka eller kulörta, mönstrade dressing gown med sidenscarf. Det är bara att byta ut cigarrettmunstycke och gin & tonic mot gin & juice och chronic så har vi en modern pimp som Snoop Dogg. Nästan i alla fall. Ja, Noël var till och med gangsta, åtminstone på film. I Michael Caine-klassikern The Italian Job (1969) spelade han en gangsterboss som lever lyxliv och styr sitt imperium med järnhand från fängelsecellen.

Så det är dags att dagens hiphopkids ger rappens gudfader den respekt han förtjänar. Vad ni än hittar på så gjorde Noël det först. Word.

Sei uno zero

Jag är ingen stor radiot, men nu när man kan abonnera på podcaster och slipper passa tider för att spela in sina favoritprogram på trassliga kassetter, har jag börjat följa några program. Italienska 610 missar jag aldrig. Programledare är komikerparet Lillo e Greg, som jag upptäckte för några år sedan när de medverkade i TV-programmet Orgoglio coatto på RAI, en ironisk hyllning till romerska coatti: fotbollshuliganer, halvgangsters och "fixare" som går klädda i vräkiga märkeskläder och dräper varandra med one-liners av typen "din mamma är så tjock att..." på den mycket speciella romdialekten. Ett slags motsvarighet till amerikanskt white trash eller engelska chavs skulle man kunna säga. I programmet spelade Greg en skotsk turist i kilt som beväpnad med coatto-parlör försöker samtala med coatton Er Pomodoro ("tomaten") som står och röker i ett gathörn.

Den tunna ramhandlingen för 610, som utläst sei uno zero betyder "du är en nolla", är att Lillo och Greg driver en artistagentur och tar emot förhoppningsfulla talanger på olika områden. I praktiken är programmet förstås bara en samling sketcher med återkommande figurer. Superhjälten Normalman föddes hundra gånger svagare än en vanlig man, men blev genom en bisarr olycka hundra gånger starkare och är idag således normal. Med sina normalkrafter löser han problem i tvättstugan och på snabbköpet. Indianhövdingen Estiqaatsi kommenterar veckans kändisskvaller. Om Britney Spears har varit full på fest frågar han först vem hon är och förkunnar sedan att "det är bra att gå ut och träffa vänner. Estiqaatsi har talat". Det finns ett antal återkommande "radiostationer", bland andra Radio Mamma Mia, där DJ:n Ingmar Bjorn spelar låtar dygnet runt. Vad som helst kan dyka upp, men det blir alltid "Mamma Mia degli ABBA".

Många av sketcherna handlar på olika sätt om språk. Pasquale Dianomarina som är regerande världsmästare i extremkalabresiska demonstrerar talövningar för den som vill förkovra sig i denna världsomspännande disciplin. Det spottar och fräser som en överhettad espressomaskin som sprungit läck under vattenlinjen när han går lös på de aspirerade konsonanterna tills han kollapsar av andnöd. I "Lezioni di romano-inglese" får den romerske turisten på resa i engelsktalande länder hjälp med fraser som kan vara till nytta. "Ammazza, quanto sei un fregnone!" säger en coatto hotfullt, och en högdragen engelsk röst svarar med den ordagranna översättningen: "Kill, how you are a big pussy". På radiostationen Radio Macaroni Franche Dua', där man talar en låtsasfranska som man får genom att ta italienska ord och betona dem på sista stavelsen med ändelserna borttagna, anordnas en tävling i vem som är mest fransk. En lyssnare ringer in och berättar att han vann en massa pengar på lotto som han slösade bort på vin och lösaktiga fruntimmer, och när han berättade det hela för frugan förlät hon honom. "Compliments!" utbrister programledaren och spelar "La Mer" med Charles Trenet. Vinnaren får en statyett av Eiffeltornet.

14 juli

Ett av mina största nöjen varje sommar är den direktsända militärparaden på Frankrikes nationaldag.

Det börjar klockan åtta på morgonen och håller på i fyra timmar. (I år fick man dock hålla till godo med ett snålt tilltaget sammandrag på bara 90 minuter — ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer att skriva och klaga.) En utsänd reporter står i skjortärmarna på ett nästan folktomt Champs Elysées och rapporterar andäktigt om förberedelserna inför dagens festligheter, som om det inte gick exakt likadant till varje år. Den enda skillnaden är väl att man har bytt ut Chirac mot Sarkozy. Eftersom Gud är fransman skiner solen alltid. Regn kan de ha på brittiska öarna. Därefter sänder man allehanda reportage fram till dess att paraden startar. Man får se aspiranter drillas i ryska ändelser vid den hemliga underjordiska tolkskolan på franska Antillerna, brandövningar vid en helikopterplatta i Alperna eller synkroniserad skoputsning vid någon militärakademi som grundades av Ludvig XVI. Det finns alltid nytt stoff.

Sedan börjar det roliga. Försjunken i en behaglig halvdvala betraktar man den franska krigsmaktens grädda, som i närvaro av republikens president paraderar nerför Champs Elysées. Femte motoriserade fallskärmsbataljonen med rätt att bära den lila baskern bak och fram efter den bejublade insatsen i Algeriet tågar förbi. En pluton främlingslegionärer med skinnförkläden, släggorna käckt på svaj över axeln och de obligatoriska skäggen, som får kapten Haddock att se ut som Tintin. Kanske en skvadriljon granatingenjörsrekryter med röda byxor och en snigel som emblem i mössan om man har tur. Till slut väntar man sig att Louis de Funès ska segla upp i höjd med presidentpodiet, stående i en jeep i full gendarmuniform med képi och allt, illslugt småleende ända tills han får ett utbrott och börjar hoppa och fäkta koleriskt när någon skrivmaskinistelev inte går i takt.

De olika förbandens valspråk är ett kapitel för sig. Min favorit i år är den 9:e lätta bepansrade marinbrigadens antistridsvagnskompani med devisen "Nous vous tuerons la nuit, le jour aussi". "Vi kommer att döda er på natten, och på dagen också". Jo, jag lovar. Den här gången hittar jag inte ens på. Man kan tänka sig att de hade fått ett par pastis innanför västen när de spånade fram den. "För äran och fosterlandet? Näe, det känns lite jolmigt... Nu vet jag! Kom hit grabbar så ska ni få höra!"

Under tiden sitter presidenten i sin blå kostym på podiet, tagen av stundens allvar, och betraktar flygplanen och helikoptrarna som flyger förbi i tät formation. Han ler lagom hult och ser ut som om han inte kunde tänka sig något roligare än ännu en militärparad. Och kanske kan han inte det. Jag kan inte neka till att jag själv tycker att spektaklet är rätt skojigt. Nästa år i Paris? Skriv upp mig på gästlistan.

Världsmusik schmärldsmusik

Världsmusik eller world music är ett märkligt begrepp. Det fungerar som ett slags slasktratt där man kan bunta ihop (och tiga ihjäl) allt avvikande, kufiskt och udda, allt från mongolisk strupsång till tokigt folk från Balkan, i en undanskymd vrå i skivaffären (jo, sådana finns faktiskt fortfarande). Charles Aznavour kallas world music i alla möjliga sammanhang fast han inte precis vältrar sig i musettedragspel eller säckpipor från Bretagne. Han sjunger förstås på franska, precis som de flesta artister sjunger på sitt modersmål, men han gör snarare europeisk musik. "Etnisk" — ett annat misshandlat begrepp — är hans musik oftast inte. På iTunes finns Lustans Lakejers album En plats i solen från 1982 i kategorin "world". Producenten Richard Barbieri kom visserligen från Japan, men det var gruppen och inte landet.

Vad menar man då med världsmusik? Är det ett relativt begrepp, enligt vilket man är mer world ju längre man befinner sig ifrån betraktaren, eller rättare sagt lyssnaren? Nej, då skulle man inte få se svensk folkmusik och svenska visor i världsmusikhyllan i en svensk skivaffär. Det är musik som inte ligger långt ifrån den genomsnittlige konsumentens kulturella identitet och som inte framställts särskilt långt bort geografiskt sett. Ändå är den världsmusik. Vissa typer av musik kallas alltid världsmusik, oavsett var man befinner sig, och vissa typer gör det aldrig.

Vad är det då för musik som aldrig kallas världsmusik? Det vet ni ju redan. Amerikansk musik förstås. Eller om man så vill anglosaxisk musik. Engelskspråkig rock, blues och jazz, ja till och med country and western, verkar vara ett slags standard, ett slags utgångsläge, och ju längre man befinner sig ifrån det, desto mer world är man. Ett gäng pudelpermanentade Los Angeles-rockare som Guns 'n Roses, som är så oerhört djupt präglade av den del av den amerikanska kontinenten de kommer ifrån, ses aldrig som avvikande, annat än på sin höjd från allt vad god smak heter. Tunggungande skäggmanslaget ZZ Top, från gränstrakterna mellan Texas och Mexiko, lyssnar man på i tusen sinom tusen drängstugor från mellansverige och uppåt, utan att tycka att de är det minsta exotiska. Tequila, elgitarrer och nybyggarskägg ser man som en självklar del av vardagen.

Men för mig kommer Guns 'n Roses och ZZ Top alltid att vara mycket mer world än Charles Aznavour och Johan Kinde. Och för mig kommer Los Angeles och Houston alltid att ligga längre bort än Paris, Berlin, Bratislava och Åkersberga. I min värld.

Minimal

I detta ögonblick lyssnar jag på en intervju med Neil Tennant från Pet Shop Boys i programmet Drivetime with Dave från irländska RTÉ Radio 1 på webbradio. Som namnet antyder är det ett typiskt eftermiddagsprogram med klämkäck programledare, avsett att lugna nerverna på Gavin (egentligen skulle jag förstås ha kallat honom Dave, men nu var ju det namnet redan upptaget) där han sitter och svettas i sin Ford Cortina i bilkön, så att han inte drabbas av road rage och kliver ur bilen och nitar Sharon i Mondeon framför därför att hon var lite långsam med gaspedalen.

Programmet börjar med "Minimal" från PSB:s senaste album Fundamental. Soundet är metalliskt och minimalt, men samtidigt också oerhört maximalt. Producenten Trevor Horn förnekar sig inte. Låten susar förbi som en välputsad Cortina, eller snarare som en pansarkryssare till BMW på cruise control nerför Autobahn. Mot slutet tänker Neil och Chris "Äh vafan, vi tar New Order med bakdörren" och sänker dem med en välriktad Peter Hook-bas i höjd med knäskålarna. När pizzicato-stråkarna kommer in är det ren defilering in i mål.

Det real rock-aktivisterna kommer att behöva inse är att Pet Shop Boys har vunnit. Darren och Karen, 41 respektive 37, kommer att kräva att få höra lite PSB när de vill känna sig lagom trygga och nostalgiska och minnas sitt 80-tal. Och så länge Neil och Chris gör skivor i klass med Fundamental — mjukrocken på Release glömmer vi va? — kommer man inte att kunna vispa ner dem bland dammråttorna bakom soffan tillsammans med Shakin' Stevens och Tracey Ullman. Pet Shop Boys är classic rock. Fast tvärtom.

Den gäckande skuggan

B.A. Robertson har mycket på sitt samvete. Han har samarbetat med Maggie Bell och Mike & The Mechanics. Han har skrivit en kampsång åt det skotska fotbollslandslaget. Men när han var ung var han Estet. 1976 gav han ut albumet Shadow of a Thin Man under namnet Alexander Robertson. Titeln anspelar förstås på de klassiska filmerna om The Thin Man (Den gäckande skuggan) med William Powell och Myrna Loy i huvudrollerna.

Vänner av classic rock noterar omedelbart att Chris Spedding spelar gitarr på LP:n, men detta är ingen skiva för ölmagade Mojo-läsare som tycker att Chris Rea svänger härligt. Musiken är 70-talsglampop i Harpo-stil med lättsmälta orkesterarrangemang som ger känslan av en mini-musikal trots att det inte är någon temaskiva. Texterna är vitsiga och ironiska och behandlar väsentliga ting som Castro, spionage ("Don't worry about my electric tie — I'm really not a Russian spy") och steppdans i "Tap! Tap! Tap!" där Robertson nonsensrappar "I'm not just a saparama sap for your old views/I won't take the raparama rap for your bad news/I don't want the taparama tap from your tap shoes". En skiva för bleka, anglofila esteter med Monty, Louis Philippe och The King of Luxemburg i skivhyllan.

Gumman i månen

För en tid sedan sändes Fritz Langs nära tre timmar långa stumfilm Frau im Mond (1929) efter ett manuskript av Thea von Harbou i den fransk-tyska kulturkanalen Arte. Efter att mänskligheten gjort en rad misslyckade försök att nå månen planerar nu den unge ingenjören Wolf Helius tillsammans med den gamle professor Manfeldt, kollegan Windegger samt dennes fästmö Friede en månfärd för att exploatera de guldfyndigheter på månens baksida som professorn tror sig ha upptäckt. Ett internationellt brottssyndikat som givetvis består av världens ondaste och mest slipade hjärnor skickar ut sin underhuggare Turner för att lägga beslag på guldet för deras räkning.

Det första som slår en är det låga tempot. Scenen där Helius äter middag med den utsvultne professorn är tio minuter lång: professorn tar fram pengar att köpa bröd för, de skär upp brödet, professorn för med darrande händer vinglaset till sina torra läppar och njuter av dess välgörande effekt... Men när man vant sig vid tempot är det just det som drar in en i filmen så mycket mer än om varje scen varit uppstyckad av ständiga klipp. Nästa scen är en tillbakablick till 1896. Professorn, som då är en ung vetenskapsman, talar inför en vetenskapskongress om sina teorier om guld på månen. Han blickar ut över ett hav av stofiler, alla iförda olika kombinationer av väst, klockkedja, monokel, pipskägg och polisonger. De skrattar sig fördärvade åt hans tokiga teorier och visslar ut honom med hjälp av sina husnycklar, en teknik jag måste testa själv så fort jag hittar en gammaldags, ihålig nyckel. Hur långsamma, utdragna och dramatiska Langs filmer än är så finns det alltid komiska inslag.

Men detta är en hypermodern film. Telefoner, snabba bilar, cocktailparties i eleganta stadsvåningar med Bauhaus-inspirerad inredning som ser futuristisk ut än idag. Det är inte märkligt att det fanns tankar på rymdfärder. Men det var en europeisk högkultur som inte skulle få leva. Nazisterna (figuren "Turner" är för övrigt en uppenbar karikatyr av Hitler med snedlugg och uniform) tog makten och drev Europa ut över stupet och ned i avgrunden. Lang gick i landsflykt till USA. När Europas städer var återuppbyggda var vi redan kulturellt koloniserade av USA, med allt från jeans och tuggummi till Coca-Cola och McDonald's.

Det är svårt att förklara varför den här filmen gör ett så starkt intryck på mig. Redan det faktum att den visar ett Europa som är så modernt och ligger så nära oss, men ändå så avlägset och bortglömt, skapar en kuslig, närmast spöklik känsla. Alla som medverkar i filmen bör vara döda sedan länge, men det är ändå svårt att förstå att man betraktar människor som var unga för flera generationer sedan. Handlingen är väl per definition science fiction, men jag vill ogärna bunta ihop Frau im Mond med Star Wars och liknande. Här finns inga exploderande rymdrobotar eller gröna gubbar med överdimensionerade pannor. Man ser tydligt att specialeffekterna är gjorda med små modeller, och det finns fortfarande expressionistiska inslag som förtar illusionen av verklighet, men scenen där rymdraketen står startklar på den enorma rymdbasen under den svarta stjärnhimlen skapar en lika stark stämning för mig som när jag som barn läste Tintin-albumet Månen tur och retur del 1. Och det vill inte säga lite.

Det var bättre förr

Arthur H: Pour Madame X

Förr var det ett elände att få tag i fransk musik. Ville jag ha en viss skiva var det bara att trava ner till Franska Bokhandeln och beställa den efter att ha förhandlat med fransmannen. Det var alltid besvärligt och man visste aldrig riktigt. Tre månader äldre och trehundra riksdaler fattigare stod jag så med en 30 minuter lång CD i handen. Då får man vara väldigt angelägen. Att köpa musik på iTunes är ett ögonblicks verk, och hålet i plånboken blir inte större än att man kan impulsköpa skivor som verkar intressanta. Att man inte får en fysisk skiva med ask och omslag måste räknas som ett i-landsproblem modell större. Det vill säga mindre.

Följaktligen är jag nu stolt ägare till Arthur H:s Pour Madame X från 2000 (nej, den här bloggen kommer aldrig att bli dagsaktuell) i digital form. Jag vill minnas att jag har läst om Etienne Daho att han behöver dubbla mikrofoner därför att han sjunger så tyst. Man kan tycka att det vore lättare att bara skruva upp volymen, men jag är förstås ingen ljudtekniker. Men om Daho behöver två mikrofoner behöver Arthur H nog åtta. Hans röst är mer inrökt än biblioteket på Drönarklubben och betydligt tystare. Likheterna med Gainsbourg är oerhörda, både till utseendet och rösten. Arthur H är ju son till Jacques Higelin, men det är inte utan att man frågar sig om Gainsbourg var på turné sommaren 1965 och om pappa Higelin var ute och köpte en baguette just då.

Arthur H är bisarr och detta är en bisarr skiva. Ovanpå olika elektroakustiska arrangemang väser och kväker Arthur fram sina kryptiska texter, kryddade med diverse "ouais" och "hou!". Melodierna är kvasiorientaliska och svårfångade. Första låten heter "Mystic rhumba" och är just det, mystisk. Och på den vägen fortsätter det. Elektrojazz, elektrobossanova, elektro-vad-du-vill. Elektro-vaudeville kanske. "Naïve derviche" går väl i 10/8-takt, men jag är inte beredd att gå ed på det. Den som kan reda ut takterna i den låten vinner dagens hederspris.

I min världsbild finns det en särskild skamvrå i helvetet — mellan karaokebaren och skateboardrampen — för folk som använder orden "lågmäld", "nära" och "organisk" om musik. Jag får väl bänka mig där och skämmas ögonen ur mig, för nu har jag precis använt dem själv. Arthur H förhåller sig till svensk P3-pop som en gammal hårig grönmögelost som står och svettas övergivet i hörnet på en lunchbuffé förhåller sig till Mamma Scan. Det är lätt att ta det säkra före det osäkra och ta köttbullarna, men när man har satt tänderna i den här anrättningen skulle det kännas väldigt trist att gå tillbaka till husmanskosten.

En nöjenas natt

Lustans Lakejer spelade på Trädgårn i Göteborg och jag var där, längst framme vid scenkanten. Den förlorade sonen Christer Hellman var tillbaka bakom trummorna och såg oförskämt ung ut i sin nonchalanta gymnasieslänglugg. Iförd kritstrecksrandig kostym med diskret snedrandig grön slips och ett par korta skinnhandskar såg han ut som en yngre engelsk överhusledamot som bilat upp från sportstugan "i krokarna kring St Tropez". Vid mikrofonen den mytomsupne Johan Kinde i "svår" (© Patrick Ekwall) svart skjorta som jag inte ens tänker försöka gissa märket på. Sist men inte minst Tom Wolgers, som i sin svarta kavaj med vit scarf — plastrong heter det egentligen, men det visste ni ju — under den vinröda skjortan såg ut som en maliciöst leende bondskurk. Själv kände jag mig som en bondlurk.

Om själva konserten finns egentligen inte mycket att säga. Förstärkt av två snabba vodka i baren bars jag genom kvällen "på en våg av tömda glas", som det heter i visan. Kinde dansade en korsning mellan twist och flamenco på scenkanten. Wolgers log åt sin gamle kumpans krumsprång, den här gången sardoniskt. Hellman tog emot publikens ovationer. De övriga tre var klädda i svart. Alla låtarna fanns med. Eller rättare sagt långt ifrån alla. Men det hade tagit tre timmar att beta av alla låtar som man bara måste få höra. Och Lustans är inte Bruce Springsteen, så det blir inga mammutkonserter som pågår tills siste man i publiken har somnat.

Efter extranumret trodde jag att konserten var slut och knyckte för första gången i mitt liv en så kallad "setlist". Med ett pantersprång var jag uppe på scenkanten och nappade åt mig det stöldbegärliga A4-bladet med fotavtryck och allt. Jag sträckte ett par magmuskler som jag ändå aldrig tänkt använda, men det var det värt. När Kinde kom tillbaka in på scenen för det sista extranumret fick jag skuldmedvetet hålla fram den nystulna lappen så att den stackaren inte skulle tappa tråden. Jag pekade på "Stjärna i rännsten", som fanns med men som inte hade spelats under konserten. Kinde log sitt allra snedaste leende och pekade i stället på "Massans sorl". Det gick bra det också.

Gubbrock

För mig har gubbrock alltid varit ett klädesplagg, närmare bestämt en enkelknäppt, brunmurrig historia som jag köpte på Myrorna för en hundralapp. Den ser nästan ut som en Crombie — om man ställer sig på andra sidan gatan och kisar mot den genom en flaskbotten. Jag inbillar mig att den har tillhört en pensionär, men när den här snusbruna skönheten såg dagens ljus gick även en nyanställd 25-årig kamrer klädd på ett sätt som skulle få den grinigaste kepsgubbe att se ut som Ola Salos tvättkorg, så det är inte så gott att veta.

Men på senare tid har ordet gubbrock kommit att få en helt annan och betydligt mer illavarslande innebörd i mitt liv. Jag kommer på mig själv med att grymta med i "No Time to Live" med Traffic likt en Paul Weller som läser i lokaltidningen att de ska dra in pensionärsrabatten på bussen. Besvärlig funkrock som Paice Ashton Lords Malice in Wonderland med sju taktbyten och åtta bedrövelser slinker ner före första frukost och har ingen menlig inverkan på min matsmältning. Orgeljazz med Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity känns hypermodern, sista skriket för oss trendiga klubbkids år 1968. Fram med rökelsen och vaxljusen!

Så jag tvingas inse att jag musikaliskt sett har åldrats i förtid. Var är min pipa och mina tofflor? Något gammalt att dra över mig har jag ju redan.

Baguettevästern

Vad skulle kunna vara mer franskt än att sjunga om vilda västern? Claude Nougaro gjorde det i "Western". MC Solaar gjorde det i "Nouveau Western". Joe Dassin gjorde det i mästerverket "Les Dalton" 1967 med refrängen "Tagada, tagada, voilà les Dalton" (Kommer jag någonsin att få höra en svensk poplåt med en refräng som börjar med "Kloppeti kloppeti"? Antagligen inte.) Serge Gainsbourg gjorde det säkert också. Men det finns nog hundra frågor som man kan ställa och få svaret "Serge Gainsbourg gjorde det säkert också", dock väldigt få som lämpar sig att ta upp här. Och egentligen ljuger jag — det finns i själva verket många saker som är mer franska än att sjunga om vilda västern. De flesta har på ett eller annat sätt att göra med hundar, cigarretter och olika former av dålig lukt. Men nu var det vilda västern jag skulle skriva om.

Den senaste i raden av franska cowboys är Arthur H, en orakad vingmutter som genom TV-rutan ger intryck av att lukta som en gammal skinnsoffa och antagligen knarra likadant också. Kort sagt: en ny Serge Gainsbourg. Han är son till den franske sångaren Jacques Higelin och tillsammans med M — en märklig figur som ser ut som Robert Smith om denne hade shanghajats till en parisisk pantomimskola under ledning av Ika Nord — gör han duetten "Est-ce que tu aimes ?" (På franska sätter man mellanslag före utropstecken, frågetecken och kolon. Frankrike är ett bisarrt land.)

Texten är skriven i klassisk call-and-response-form. Två kompisar snackar film medan de samplade revolverkulorna viner runt öronen.

Arthur, tycker du om när indianerna i en västernfilm kidnappar sheriffens nya kvinna och gör om henne till en snygg squaw?

Oui, j'aime !

Tycker du om när cowboyen måste lämna stan ensam som en hund?

Ah, ouais !

Tycker du om när han sedan kommer tillbaka och helt kallt skjuter ner alla sina gamla fiender?

Ouais, ouais ! J'aime ça, c'est bon, ouais !

Första gången jag såg Arthur H var i Les Victoires de la Musique på TV5 1993. Iförd lingon-och-mjölk-färgad kostym och fez äntrade han scenen och framförde en låt med sitt Bachibouzouk Band innan han tog emot sitt pris. Jag lade hans tacktal på minnet. "I hissen upp hit träffade jag Sting. Han tyckte att det var en snygg hatt jag hade på mig. Och det är en sak som jag har kommit fram till här i livet — det är viktigt att ha en snygg hatt. Tack!" Och så gick han.

Chapeau !

Den återuppstående dandyn

På lördag uppträder Lustans Lakejer under ledning av Johan Kinde i melodifestivalen. För första gången på många år kommer jag inte bara att följa omröstningen utan faktiskt dessutom bry mig om vem som vinner.

I de intervjuer jag har hört hittills har Kinde gång på gång fått förklara hur det kommer sig att han ställer upp i melodifestivalen, som om Lustans Lakejer vore främmande fåglar i schlagersammanhang. Och om man med "schlager" menar den översockrade reklamradiogegga för dokusåpekonsumenter som Bert Karlsson och hans krämargelikar prånglar ut, ja då kan man fråga sig hur Lustans kan sjunka så djupt. Men om man i stället ser schlager som en del av den melankoliska, mellaneuropeiska tradition som efter andra världskriget trängdes undan av den anglosaxiska, bluesbaserade rock- och popmusiken, inser man att Johan Kinde alltid varit schlagersångare, kanske den störste vi har.

Lustans Lakejer verkar idag enbart betraktas som en svartklädd, svårmodig "syntgrupp" av den typ som missförstådda gymnasieflickor i inskränkta byhålor tyr sig till när det blir dags att börja lyssna på Broder Daniel och dricka päroncider på burk i ett tält på någon festival, men den musikaliska inspirationen hämtades lika mycket från Jules Sylvain och gammal svensk schlager som från Bryan Ferry och David Bowie. Redan 1982, vid 19 års ålder, talade Kinde i tidskriften Schlager (häpp!) om att han hellre lyssnade på Charles Aznavour och Frank Sinatra än den samtida syntpopen. Versionen av Zarah Leanders paradnummer "Sång om syrsor" känner alla till, men man hann också med dansken Jacob Gades "Tango Jalousie" som singelbaksida och den svenska klassikern "Lyckliga gatan" för radioprogrammet Eldorado.

Kindes texter för tankarna till ett svenskt 30-tal som vi bara känner till från svartvita långfilmer på måndagseftermiddagarna, där Håkan Westergren i oklanderlig frack dansar tango med Annalisa Ericson vid flygeln eller nonchalant knackar den filterlösa cigarretten mot etuiet vid spelbordet. Citat som "En dag reser sig åter Afrodite ur kärlekens hav", "en natt att minnas för dess behag" och "en fragrans av lavendel och syren" kommer från en annan tid än asfaltsångesten hos Noice eller Gyllene Tiders provinsiella strandraggartexter. Och Kinde framförde dem som en ung Karl Gerhard, med tydlig diktion, aristokratiskt öppna a:n och ett släpigt, blaserat tonfall. I proggens och punkens Sverige insåg Kinde att han måste vända blicken bakåt för att komma framåt. Om inte annat så retade det gallfeber på kritikerna. Det finns inget som provocerar en självutnämnd rockrebell i svarta stuprörsjeans så mycket som den som vägrar att vara rebell.

För övrigt skickade Kinde och Wolgers redan 1981 in ett bidrag till melodifestivalen, ett hastigt hoptejpat alster som mycket riktigt ratades. Och bara 26 år senare står de nu på scenen i Scandinavium, vilket får ses som typiskt för Johan Kindes karriär. Hans sätt att bara låta åren gå är kanske mer melankoliskt än någon av hans texter. Om Kinde hade varit mer företagsam hade han idag med sin begåvning haft samma ställning i musiksverige som en Orup eller en Mauro Scocco. Uppföljaren till det majestätiska comebackalbumet Åkersberga från 1999 var ursprungligen planerad till 2004, men ska nu komma i höst. Fan tro't...