14 juli

Ett av mina största nöjen varje sommar är den direktsända militärparaden på Frankrikes nationaldag.

Det börjar klockan åtta på morgonen och håller på i fyra timmar. (I år fick man dock hålla till godo med ett snålt tilltaget sammandrag på bara 90 minuter — ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer att skriva och klaga.) En utsänd reporter står i skjortärmarna på ett nästan folktomt Champs Elysées och rapporterar andäktigt om förberedelserna inför dagens festligheter, som om det inte gick exakt likadant till varje år. Den enda skillnaden är väl att man har bytt ut Chirac mot Sarkozy. Eftersom Gud är fransman skiner solen alltid. Regn kan de ha på brittiska öarna. Därefter sänder man allehanda reportage fram till dess att paraden startar. Man får se aspiranter drillas i ryska ändelser vid den hemliga underjordiska tolkskolan på franska Antillerna, brandövningar vid en helikopterplatta i Alperna eller synkroniserad skoputsning vid någon militärakademi som grundades av Ludvig XVI. Det finns alltid nytt stoff.

Sedan börjar det roliga. Försjunken i en behaglig halvdvala betraktar man den franska krigsmaktens grädda, som i närvaro av republikens president paraderar nerför Champs Elysées. Femte motoriserade fallskärmsbataljonen med rätt att bära den lila baskern bak och fram efter den bejublade insatsen i Algeriet tågar förbi. En pluton främlingslegionärer med skinnförkläden, släggorna käckt på svaj över axeln och de obligatoriska skäggen, som får kapten Haddock att se ut som Tintin. Kanske en skvadriljon granatingenjörsrekryter med röda byxor och en snigel som emblem i mössan om man har tur. Till slut väntar man sig att Louis de Funès ska segla upp i höjd med presidentpodiet, stående i en jeep i full gendarmuniform med képi och allt, illslugt småleende ända tills han får ett utbrott och börjar hoppa och fäkta koleriskt när någon skrivmaskinistelev inte går i takt.

De olika förbandens valspråk är ett kapitel för sig. Min favorit i år är den 9:e lätta bepansrade marinbrigadens antistridsvagnskompani med devisen "Nous vous tuerons la nuit, le jour aussi". "Vi kommer att döda er på natten, och på dagen också". Jo, jag lovar. Den här gången hittar jag inte ens på. Man kan tänka sig att de hade fått ett par pastis innanför västen när de spånade fram den. "För äran och fosterlandet? Näe, det känns lite jolmigt... Nu vet jag! Kom hit grabbar så ska ni få höra!"

Under tiden sitter presidenten i sin blå kostym på podiet, tagen av stundens allvar, och betraktar flygplanen och helikoptrarna som flyger förbi i tät formation. Han ler lagom hult och ser ut som om han inte kunde tänka sig något roligare än ännu en militärparad. Och kanske kan han inte det. Jag kan inte neka till att jag själv tycker att spektaklet är rätt skojigt. Nästa år i Paris? Skriv upp mig på gästlistan.