Minimal

I detta ögonblick lyssnar jag på en intervju med Neil Tennant från Pet Shop Boys i programmet Drivetime with Dave från irländska RTÉ Radio 1 på webbradio. Som namnet antyder är det ett typiskt eftermiddagsprogram med klämkäck programledare, avsett att lugna nerverna på Gavin (egentligen skulle jag förstås ha kallat honom Dave, men nu var ju det namnet redan upptaget) där han sitter och svettas i sin Ford Cortina i bilkön, så att han inte drabbas av road rage och kliver ur bilen och nitar Sharon i Mondeon framför därför att hon var lite långsam med gaspedalen.

Programmet börjar med "Minimal" från PSB:s senaste album Fundamental. Soundet är metalliskt och minimalt, men samtidigt också oerhört maximalt. Producenten Trevor Horn förnekar sig inte. Låten susar förbi som en välputsad Cortina, eller snarare som en pansarkryssare till BMW på cruise control nerför Autobahn. Mot slutet tänker Neil och Chris "Äh vafan, vi tar New Order med bakdörren" och sänker dem med en välriktad Peter Hook-bas i höjd med knäskålarna. När pizzicato-stråkarna kommer in är det ren defilering in i mål.

Det real rock-aktivisterna kommer att behöva inse är att Pet Shop Boys har vunnit. Darren och Karen, 41 respektive 37, kommer att kräva att få höra lite PSB när de vill känna sig lagom trygga och nostalgiska och minnas sitt 80-tal. Och så länge Neil och Chris gör skivor i klass med Fundamental — mjukrocken på Release glömmer vi va? — kommer man inte att kunna vispa ner dem bland dammråttorna bakom soffan tillsammans med Shakin' Stevens och Tracey Ullman. Pet Shop Boys är classic rock. Fast tvärtom.