Världsmusik schmärldsmusik

Världsmusik eller world music är ett märkligt begrepp. Det fungerar som ett slags slasktratt där man kan bunta ihop (och tiga ihjäl) allt avvikande, kufiskt och udda, allt från mongolisk strupsång till tokigt folk från Balkan, i en undanskymd vrå i skivaffären (jo, sådana finns faktiskt fortfarande). Charles Aznavour kallas world music i alla möjliga sammanhang fast han inte precis vältrar sig i musettedragspel eller säckpipor från Bretagne. Han sjunger förstås på franska, precis som de flesta artister sjunger på sitt modersmål, men han gör snarare europeisk musik. "Etnisk" — ett annat misshandlat begrepp — är hans musik oftast inte. På iTunes finns Lustans Lakejers album En plats i solen från 1982 i kategorin "world". Producenten Richard Barbieri kom visserligen från Japan, men det var gruppen och inte landet.

Vad menar man då med världsmusik? Är det ett relativt begrepp, enligt vilket man är mer world ju längre man befinner sig ifrån betraktaren, eller rättare sagt lyssnaren? Nej, då skulle man inte få se svensk folkmusik och svenska visor i världsmusikhyllan i en svensk skivaffär. Det är musik som inte ligger långt ifrån den genomsnittlige konsumentens kulturella identitet och som inte framställts särskilt långt bort geografiskt sett. Ändå är den världsmusik. Vissa typer av musik kallas alltid världsmusik, oavsett var man befinner sig, och vissa typer gör det aldrig.

Vad är det då för musik som aldrig kallas världsmusik? Det vet ni ju redan. Amerikansk musik förstås. Eller om man så vill anglosaxisk musik. Engelskspråkig rock, blues och jazz, ja till och med country and western, verkar vara ett slags standard, ett slags utgångsläge, och ju längre man befinner sig ifrån det, desto mer world är man. Ett gäng pudelpermanentade Los Angeles-rockare som Guns 'n Roses, som är så oerhört djupt präglade av den del av den amerikanska kontinenten de kommer ifrån, ses aldrig som avvikande, annat än på sin höjd från allt vad god smak heter. Tunggungande skäggmanslaget ZZ Top, från gränstrakterna mellan Texas och Mexiko, lyssnar man på i tusen sinom tusen drängstugor från mellansverige och uppåt, utan att tycka att de är det minsta exotiska. Tequila, elgitarrer och nybyggarskägg ser man som en självklar del av vardagen.

Men för mig kommer Guns 'n Roses och ZZ Top alltid att vara mycket mer world än Charles Aznavour och Johan Kinde. Och för mig kommer Los Angeles och Houston alltid att ligga längre bort än Paris, Berlin, Bratislava och Åkersberga. I min värld.