Gubbrock

För mig har gubbrock alltid varit ett klädesplagg, närmare bestämt en enkelknäppt, brunmurrig historia som jag köpte på Myrorna för en hundralapp. Den ser nästan ut som en Crombie — om man ställer sig på andra sidan gatan och kisar mot den genom en flaskbotten. Jag inbillar mig att den har tillhört en pensionär, men när den här snusbruna skönheten såg dagens ljus gick även en nyanställd 25-årig kamrer klädd på ett sätt som skulle få den grinigaste kepsgubbe att se ut som Ola Salos tvättkorg, så det är inte så gott att veta.

Men på senare tid har ordet gubbrock kommit att få en helt annan och betydligt mer illavarslande innebörd i mitt liv. Jag kommer på mig själv med att grymta med i "No Time to Live" med Traffic likt en Paul Weller som läser i lokaltidningen att de ska dra in pensionärsrabatten på bussen. Besvärlig funkrock som Paice Ashton Lords Malice in Wonderland med sju taktbyten och åtta bedrövelser slinker ner före första frukost och har ingen menlig inverkan på min matsmältning. Orgeljazz med Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity känns hypermodern, sista skriket för oss trendiga klubbkids år 1968. Fram med rökelsen och vaxljusen!

Så jag tvingas inse att jag musikaliskt sett har åldrats i förtid. Var är min pipa och mina tofflor? Något gammalt att dra över mig har jag ju redan.

Baguettevästern

Vad skulle kunna vara mer franskt än att sjunga om vilda västern? Claude Nougaro gjorde det i "Western". MC Solaar gjorde det i "Nouveau Western". Joe Dassin gjorde det i mästerverket "Les Dalton" 1967 med refrängen "Tagada, tagada, voilà les Dalton" (Kommer jag någonsin att få höra en svensk poplåt med en refräng som börjar med "Kloppeti kloppeti"? Antagligen inte.) Serge Gainsbourg gjorde det säkert också. Men det finns nog hundra frågor som man kan ställa och få svaret "Serge Gainsbourg gjorde det säkert också", dock väldigt få som lämpar sig att ta upp här. Och egentligen ljuger jag — det finns i själva verket många saker som är mer franska än att sjunga om vilda västern. De flesta har på ett eller annat sätt att göra med hundar, cigarretter och olika former av dålig lukt. Men nu var det vilda västern jag skulle skriva om.

Den senaste i raden av franska cowboys är Arthur H, en orakad vingmutter som genom TV-rutan ger intryck av att lukta som en gammal skinnsoffa och antagligen knarra likadant också. Kort sagt: en ny Serge Gainsbourg. Han är son till den franske sångaren Jacques Higelin och tillsammans med M — en märklig figur som ser ut som Robert Smith om denne hade shanghajats till en parisisk pantomimskola under ledning av Ika Nord — gör han duetten "Est-ce que tu aimes ?" (På franska sätter man mellanslag före utropstecken, frågetecken och kolon. Frankrike är ett bisarrt land.)

Texten är skriven i klassisk call-and-response-form. Två kompisar snackar film medan de samplade revolverkulorna viner runt öronen.

Arthur, tycker du om när indianerna i en västernfilm kidnappar sheriffens nya kvinna och gör om henne till en snygg squaw?

Oui, j'aime !

Tycker du om när cowboyen måste lämna stan ensam som en hund?

Ah, ouais !

Tycker du om när han sedan kommer tillbaka och helt kallt skjuter ner alla sina gamla fiender?

Ouais, ouais ! J'aime ça, c'est bon, ouais !

Första gången jag såg Arthur H var i Les Victoires de la Musique på TV5 1993. Iförd lingon-och-mjölk-färgad kostym och fez äntrade han scenen och framförde en låt med sitt Bachibouzouk Band innan han tog emot sitt pris. Jag lade hans tacktal på minnet. "I hissen upp hit träffade jag Sting. Han tyckte att det var en snygg hatt jag hade på mig. Och det är en sak som jag har kommit fram till här i livet — det är viktigt att ha en snygg hatt. Tack!" Och så gick han.

Chapeau !