En nöjenas natt

Lustans Lakejer spelade på Trädgårn i Göteborg och jag var där, längst framme vid scenkanten. Den förlorade sonen Christer Hellman var tillbaka bakom trummorna och såg oförskämt ung ut i sin nonchalanta gymnasieslänglugg. Iförd kritstrecksrandig kostym med diskret snedrandig grön slips och ett par korta skinnhandskar såg han ut som en yngre engelsk överhusledamot som bilat upp från sportstugan "i krokarna kring St Tropez". Vid mikrofonen den mytomsupne Johan Kinde i "svår" (© Patrick Ekwall) svart skjorta som jag inte ens tänker försöka gissa märket på. Sist men inte minst Tom Wolgers, som i sin svarta kavaj med vit scarf — plastrong heter det egentligen, men det visste ni ju — under den vinröda skjortan såg ut som en maliciöst leende bondskurk. Själv kände jag mig som en bondlurk.

Om själva konserten finns egentligen inte mycket att säga. Förstärkt av två snabba vodka i baren bars jag genom kvällen "på en våg av tömda glas", som det heter i visan. Kinde dansade en korsning mellan twist och flamenco på scenkanten. Wolgers log åt sin gamle kumpans krumsprång, den här gången sardoniskt. Hellman tog emot publikens ovationer. De övriga tre var klädda i svart. Alla låtarna fanns med. Eller rättare sagt långt ifrån alla. Men det hade tagit tre timmar att beta av alla låtar som man bara måste få höra. Och Lustans är inte Bruce Springsteen, så det blir inga mammutkonserter som pågår tills siste man i publiken har somnat.

Efter extranumret trodde jag att konserten var slut och knyckte för första gången i mitt liv en så kallad "setlist". Med ett pantersprång var jag uppe på scenkanten och nappade åt mig det stöldbegärliga A4-bladet med fotavtryck och allt. Jag sträckte ett par magmuskler som jag ändå aldrig tänkt använda, men det var det värt. När Kinde kom tillbaka in på scenen för det sista extranumret fick jag skuldmedvetet hålla fram den nystulna lappen så att den stackaren inte skulle tappa tråden. Jag pekade på "Stjärna i rännsten", som fanns med men som inte hade spelats under konserten. Kinde log sitt allra snedaste leende och pekade i stället på "Massans sorl". Det gick bra det också.