Gubbrock

För mig har gubbrock alltid varit ett klädesplagg, närmare bestämt en enkelknäppt, brunmurrig historia som jag köpte på Myrorna för en hundralapp. Den ser nästan ut som en Crombie — om man ställer sig på andra sidan gatan och kisar mot den genom en flaskbotten. Jag inbillar mig att den har tillhört en pensionär, men när den här snusbruna skönheten såg dagens ljus gick även en nyanställd 25-årig kamrer klädd på ett sätt som skulle få den grinigaste kepsgubbe att se ut som Ola Salos tvättkorg, så det är inte så gott att veta.

Men på senare tid har ordet gubbrock kommit att få en helt annan och betydligt mer illavarslande innebörd i mitt liv. Jag kommer på mig själv med att grymta med i "No Time to Live" med Traffic likt en Paul Weller som läser i lokaltidningen att de ska dra in pensionärsrabatten på bussen. Besvärlig funkrock som Paice Ashton Lords Malice in Wonderland med sju taktbyten och åtta bedrövelser slinker ner före första frukost och har ingen menlig inverkan på min matsmältning. Orgeljazz med Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity känns hypermodern, sista skriket för oss trendiga klubbkids år 1968. Fram med rökelsen och vaxljusen!

Så jag tvingas inse att jag musikaliskt sett har åldrats i förtid. Var är min pipa och mina tofflor? Något gammalt att dra över mig har jag ju redan.