Arthur H: Pour Madame X

Förr var det ett elände att få tag i fransk musik. Ville jag ha en viss skiva var det bara att trava ner till Franska Bokhandeln och beställa den efter att ha förhandlat med fransmannen. Det var alltid besvärligt och man visste aldrig riktigt. Tre månader äldre och trehundra riksdaler fattigare stod jag så med en 30 minuter lång CD i handen. Då får man vara väldigt angelägen. Att köpa musik på iTunes är ett ögonblicks verk, och hålet i plånboken blir inte större än att man kan impulsköpa skivor som verkar intressanta. Att man inte får en fysisk skiva med ask och omslag måste räknas som ett i-landsproblem modell större. Det vill säga mindre.

Följaktligen är jag nu stolt ägare till Arthur H:s Pour Madame X från 2000 (nej, den här bloggen kommer aldrig att bli dagsaktuell) i digital form. Jag vill minnas att jag har läst om Etienne Daho att han behöver dubbla mikrofoner därför att han sjunger så tyst. Man kan tycka att det vore lättare att bara skruva upp volymen, men jag är förstås ingen ljudtekniker. Men om Daho behöver två mikrofoner behöver Arthur H nog åtta. Hans röst är mer inrökt än biblioteket på Drönarklubben och betydligt tystare. Likheterna med Gainsbourg är oerhörda, både till utseendet och rösten. Arthur H är ju son till Jacques Higelin, men det är inte utan att man frågar sig om Gainsbourg var på turné sommaren 1965 och om pappa Higelin var ute och köpte en baguette just då.

Arthur H är bisarr och detta är en bisarr skiva. Ovanpå olika elektroakustiska arrangemang väser och kväker Arthur fram sina kryptiska texter, kryddade med diverse "ouais" och "hou!". Melodierna är kvasiorientaliska och svårfångade. Första låten heter "Mystic rhumba" och är just det, mystisk. Och på den vägen fortsätter det. Elektrojazz, elektrobossanova, elektro-vad-du-vill. Elektro-vaudeville kanske. "Naïve derviche" går väl i 10/8-takt, men jag är inte beredd att gå ed på det. Den som kan reda ut takterna i den låten vinner dagens hederspris.

I min världsbild finns det en särskild skamvrå i helvetet — mellan karaokebaren och skateboardrampen — för folk som använder orden "lågmäld", "nära" och "organisk" om musik. Jag får väl bänka mig där och skämmas ögonen ur mig, för nu har jag precis använt dem själv. Arthur H förhåller sig till svensk P3-pop som en gammal hårig grönmögelost som står och svettas övergivet i hörnet på en lunchbuffé förhåller sig till Mamma Scan. Det är lätt att ta det säkra före det osäkra och ta köttbullarna, men när man har satt tänderna i den här anrättningen skulle det kännas väldigt trist att gå tillbaka till husmanskosten.