Precis som jazz och klassisk musik är hiphop en snårskog för den oinvigde. Jag ger mig inte ut för att "förstå" rap och hiphop, eller sitta inne med någon kunskap, men jag vet vad jag tycker om: jag kickar det old school. Och när jag säger "old" menar jag old.
Noël Coward (1899-1973) är känd som dramatiker, låtskrivare, författare, skådespelare, sångare, estradör och lebeman, men det som kanske är mindre känt är att han uppfann rappen. Vi kan skriva dess födelseår till 1931, då Coward skrev tungvrickaren "Mad Dogs and Englishmen". Om Dr Dre haft ett sådant flow så hade han... haft flow.Noëls rhymes är vassare än en nyslipad skalpell doppad i saltsyra och han var inte främmande för en rejäl diss, antingen det gällde tanter som skrev till honom för att skaffa en roll åt dottern ("Don't put your daughter on the stage, Mrs. Worthington/Don't put your daughter on the stage/One look at her bandy legs should prove/She hasn't got a chance/In addition to which/The son of a bitch/Can neither sing nor dance/She's a vile girl and uglier than mortal sin...") eller hela Tredje Riket i "Don't Let's Be Beastly to the Germans" (1943), som var så inlindat nedlåtande mot de stackars tyskarna att den blev förbjuden som tyskvänlig av BBC, som inte alls var med på noterna.
Beatsen blir kanske inte särskilt feta på ett gammalt piano, men när Noël svävar ut i den överlånga sekvensen "For many years they've been in floods of tears, because the poor little dears have been so wronged and only longed to cheat the world, deplete the world and beat the world to blazes — this is the moment when we ought to sing their praises" svänger det så att jag kan höra trummaskinen fast det inte finns någon.
Stil hade han också, i sin vita smokingjacka eller kulörta, mönstrade dressing gown med sidenscarf. Det är bara att byta ut cigarrettmunstycke och gin & tonic mot gin & juice och chronic så har vi en modern pimp som Snoop Dogg. Nästan i alla fall. Ja, Noël var till och med gangsta, åtminstone på film. I Michael Caine-klassikern The Italian Job (1969) spelade han en gangsterboss som lever lyxliv och styr sitt imperium med järnhand från fängelsecellen.Så det är dags att dagens hiphopkids ger rappens gudfader den respekt han förtjänar. Vad ni än hittar på så gjorde Noël det först. Word.
2 kommentarer:
Jag har alltid betraktat Noël Coward som en brittisk Karl Gerhard. Eller tvärtom.
Ja, visst finns det stora likheter. Det är väl mer sannolikt att Gerhard kände till Coward och var influerad av honom än tvärtom, men huruvida han verkligen var det eller om han skulle ha gjort exakt samma saker även om Coward aldrig funnits låter jag vara osagt.
Skicka en kommentar