Arthur H: Pour Madame X

Förr var det ett elände att få tag i fransk musik. Ville jag ha en viss skiva var det bara att trava ner till Franska Bokhandeln och beställa den efter att ha förhandlat med fransmannen. Det var alltid besvärligt och man visste aldrig riktigt. Tre månader äldre och trehundra riksdaler fattigare stod jag så med en 30 minuter lång CD i handen. Då får man vara väldigt angelägen. Att köpa musik på iTunes är ett ögonblicks verk, och hålet i plånboken blir inte större än att man kan impulsköpa skivor som verkar intressanta. Att man inte får en fysisk skiva med ask och omslag måste räknas som ett i-landsproblem modell större. Det vill säga mindre.

Följaktligen är jag nu stolt ägare till Arthur H:s Pour Madame X från 2000 (nej, den här bloggen kommer aldrig att bli dagsaktuell) i digital form. Jag vill minnas att jag har läst om Etienne Daho att han behöver dubbla mikrofoner därför att han sjunger så tyst. Man kan tycka att det vore lättare att bara skruva upp volymen, men jag är förstås ingen ljudtekniker. Men om Daho behöver två mikrofoner behöver Arthur H nog åtta. Hans röst är mer inrökt än biblioteket på Drönarklubben och betydligt tystare. Likheterna med Gainsbourg är oerhörda, både till utseendet och rösten. Arthur H är ju son till Jacques Higelin, men det är inte utan att man frågar sig om Gainsbourg var på turné sommaren 1965 och om pappa Higelin var ute och köpte en baguette just då.

Arthur H är bisarr och detta är en bisarr skiva. Ovanpå olika elektroakustiska arrangemang väser och kväker Arthur fram sina kryptiska texter, kryddade med diverse "ouais" och "hou!". Melodierna är kvasiorientaliska och svårfångade. Första låten heter "Mystic rhumba" och är just det, mystisk. Och på den vägen fortsätter det. Elektrojazz, elektrobossanova, elektro-vad-du-vill. Elektro-vaudeville kanske. "Naïve derviche" går väl i 10/8-takt, men jag är inte beredd att gå ed på det. Den som kan reda ut takterna i den låten vinner dagens hederspris.

I min världsbild finns det en särskild skamvrå i helvetet — mellan karaokebaren och skateboardrampen — för folk som använder orden "lågmäld", "nära" och "organisk" om musik. Jag får väl bänka mig där och skämmas ögonen ur mig, för nu har jag precis använt dem själv. Arthur H förhåller sig till svensk P3-pop som en gammal hårig grönmögelost som står och svettas övergivet i hörnet på en lunchbuffé förhåller sig till Mamma Scan. Det är lätt att ta det säkra före det osäkra och ta köttbullarna, men när man har satt tänderna i den här anrättningen skulle det kännas väldigt trist att gå tillbaka till husmanskosten.

En nöjenas natt

Lustans Lakejer spelade på Trädgårn i Göteborg och jag var där, längst framme vid scenkanten. Den förlorade sonen Christer Hellman var tillbaka bakom trummorna och såg oförskämt ung ut i sin nonchalanta gymnasieslänglugg. Iförd kritstrecksrandig kostym med diskret snedrandig grön slips och ett par korta skinnhandskar såg han ut som en yngre engelsk överhusledamot som bilat upp från sportstugan "i krokarna kring St Tropez". Vid mikrofonen den mytomsupne Johan Kinde i "svår" (© Patrick Ekwall) svart skjorta som jag inte ens tänker försöka gissa märket på. Sist men inte minst Tom Wolgers, som i sin svarta kavaj med vit scarf — plastrong heter det egentligen, men det visste ni ju — under den vinröda skjortan såg ut som en maliciöst leende bondskurk. Själv kände jag mig som en bondlurk.

Om själva konserten finns egentligen inte mycket att säga. Förstärkt av två snabba vodka i baren bars jag genom kvällen "på en våg av tömda glas", som det heter i visan. Kinde dansade en korsning mellan twist och flamenco på scenkanten. Wolgers log åt sin gamle kumpans krumsprång, den här gången sardoniskt. Hellman tog emot publikens ovationer. De övriga tre var klädda i svart. Alla låtarna fanns med. Eller rättare sagt långt ifrån alla. Men det hade tagit tre timmar att beta av alla låtar som man bara måste få höra. Och Lustans är inte Bruce Springsteen, så det blir inga mammutkonserter som pågår tills siste man i publiken har somnat.

Efter extranumret trodde jag att konserten var slut och knyckte för första gången i mitt liv en så kallad "setlist". Med ett pantersprång var jag uppe på scenkanten och nappade åt mig det stöldbegärliga A4-bladet med fotavtryck och allt. Jag sträckte ett par magmuskler som jag ändå aldrig tänkt använda, men det var det värt. När Kinde kom tillbaka in på scenen för det sista extranumret fick jag skuldmedvetet hålla fram den nystulna lappen så att den stackaren inte skulle tappa tråden. Jag pekade på "Stjärna i rännsten", som fanns med men som inte hade spelats under konserten. Kinde log sitt allra snedaste leende och pekade i stället på "Massans sorl". Det gick bra det också.