Gumman i månen

För en tid sedan sändes Fritz Langs nära tre timmar långa stumfilm Frau im Mond (1929) efter ett manuskript av Thea von Harbou i den fransk-tyska kulturkanalen Arte. Efter att mänskligheten gjort en rad misslyckade försök att nå månen planerar nu den unge ingenjören Wolf Helius tillsammans med den gamle professor Manfeldt, kollegan Windegger samt dennes fästmö Friede en månfärd för att exploatera de guldfyndigheter på månens baksida som professorn tror sig ha upptäckt. Ett internationellt brottssyndikat som givetvis består av världens ondaste och mest slipade hjärnor skickar ut sin underhuggare Turner för att lägga beslag på guldet för deras räkning.

Det första som slår en är det låga tempot. Scenen där Helius äter middag med den utsvultne professorn är tio minuter lång: professorn tar fram pengar att köpa bröd för, de skär upp brödet, professorn för med darrande händer vinglaset till sina torra läppar och njuter av dess välgörande effekt... Men när man vant sig vid tempot är det just det som drar in en i filmen så mycket mer än om varje scen varit uppstyckad av ständiga klipp. Nästa scen är en tillbakablick till 1896. Professorn, som då är en ung vetenskapsman, talar inför en vetenskapskongress om sina teorier om guld på månen. Han blickar ut över ett hav av stofiler, alla iförda olika kombinationer av väst, klockkedja, monokel, pipskägg och polisonger. De skrattar sig fördärvade åt hans tokiga teorier och visslar ut honom med hjälp av sina husnycklar, en teknik jag måste testa själv så fort jag hittar en gammaldags, ihålig nyckel. Hur långsamma, utdragna och dramatiska Langs filmer än är så finns det alltid komiska inslag.

Men detta är en hypermodern film. Telefoner, snabba bilar, cocktailparties i eleganta stadsvåningar med Bauhaus-inspirerad inredning som ser futuristisk ut än idag. Det är inte märkligt att det fanns tankar på rymdfärder. Men det var en europeisk högkultur som inte skulle få leva. Nazisterna (figuren "Turner" är för övrigt en uppenbar karikatyr av Hitler med snedlugg och uniform) tog makten och drev Europa ut över stupet och ned i avgrunden. Lang gick i landsflykt till USA. När Europas städer var återuppbyggda var vi redan kulturellt koloniserade av USA, med allt från jeans och tuggummi till Coca-Cola och McDonald's.

Det är svårt att förklara varför den här filmen gör ett så starkt intryck på mig. Redan det faktum att den visar ett Europa som är så modernt och ligger så nära oss, men ändå så avlägset och bortglömt, skapar en kuslig, närmast spöklik känsla. Alla som medverkar i filmen bör vara döda sedan länge, men det är ändå svårt att förstå att man betraktar människor som var unga för flera generationer sedan. Handlingen är väl per definition science fiction, men jag vill ogärna bunta ihop Frau im Mond med Star Wars och liknande. Här finns inga exploderande rymdrobotar eller gröna gubbar med överdimensionerade pannor. Man ser tydligt att specialeffekterna är gjorda med små modeller, och det finns fortfarande expressionistiska inslag som förtar illusionen av verklighet, men scenen där rymdraketen står startklar på den enorma rymdbasen under den svarta stjärnhimlen skapar en lika stark stämning för mig som när jag som barn läste Tintin-albumet Månen tur och retur del 1. Och det vill inte säga lite.