Den återuppstående dandyn

På lördag uppträder Lustans Lakejer under ledning av Johan Kinde i melodifestivalen. För första gången på många år kommer jag inte bara att följa omröstningen utan faktiskt dessutom bry mig om vem som vinner.

I de intervjuer jag har hört hittills har Kinde gång på gång fått förklara hur det kommer sig att han ställer upp i melodifestivalen, som om Lustans Lakejer vore främmande fåglar i schlagersammanhang. Och om man med "schlager" menar den översockrade reklamradiogegga för dokusåpekonsumenter som Bert Karlsson och hans krämargelikar prånglar ut, ja då kan man fråga sig hur Lustans kan sjunka så djupt. Men om man i stället ser schlager som en del av den melankoliska, mellaneuropeiska tradition som efter andra världskriget trängdes undan av den anglosaxiska, bluesbaserade rock- och popmusiken, inser man att Johan Kinde alltid varit schlagersångare, kanske den störste vi har.

Lustans Lakejer verkar idag enbart betraktas som en svartklädd, svårmodig "syntgrupp" av den typ som missförstådda gymnasieflickor i inskränkta byhålor tyr sig till när det blir dags att börja lyssna på Broder Daniel och dricka päroncider på burk i ett tält på någon festival, men den musikaliska inspirationen hämtades lika mycket från Jules Sylvain och gammal svensk schlager som från Bryan Ferry och David Bowie. Redan 1982, vid 19 års ålder, talade Kinde i tidskriften Schlager (häpp!) om att han hellre lyssnade på Charles Aznavour och Frank Sinatra än den samtida syntpopen. Versionen av Zarah Leanders paradnummer "Sång om syrsor" känner alla till, men man hann också med dansken Jacob Gades "Tango Jalousie" som singelbaksida och den svenska klassikern "Lyckliga gatan" för radioprogrammet Eldorado.

Kindes texter för tankarna till ett svenskt 30-tal som vi bara känner till från svartvita långfilmer på måndagseftermiddagarna, där Håkan Westergren i oklanderlig frack dansar tango med Annalisa Ericson vid flygeln eller nonchalant knackar den filterlösa cigarretten mot etuiet vid spelbordet. Citat som "En dag reser sig åter Afrodite ur kärlekens hav", "en natt att minnas för dess behag" och "en fragrans av lavendel och syren" kommer från en annan tid än asfaltsångesten hos Noice eller Gyllene Tiders provinsiella strandraggartexter. Och Kinde framförde dem som en ung Karl Gerhard, med tydlig diktion, aristokratiskt öppna a:n och ett släpigt, blaserat tonfall. I proggens och punkens Sverige insåg Kinde att han måste vända blicken bakåt för att komma framåt. Om inte annat så retade det gallfeber på kritikerna. Det finns inget som provocerar en självutnämnd rockrebell i svarta stuprörsjeans så mycket som den som vägrar att vara rebell.

För övrigt skickade Kinde och Wolgers redan 1981 in ett bidrag till melodifestivalen, ett hastigt hoptejpat alster som mycket riktigt ratades. Och bara 26 år senare står de nu på scenen i Scandinavium, vilket får ses som typiskt för Johan Kindes karriär. Hans sätt att bara låta åren gå är kanske mer melankoliskt än någon av hans texter. Om Kinde hade varit mer företagsam hade han idag med sin begåvning haft samma ställning i musiksverige som en Orup eller en Mauro Scocco. Uppföljaren till det majestätiska comebackalbumet Åkersberga från 1999 var ursprungligen planerad till 2004, men ska nu komma i höst. Fan tro't...