Dadrock reloaded

Gubbrocken är tillbaka och den här gången är det personligt. Den här gången har jag ingen överrock från Myrorna att gömma mig bakom, inget gammalt att dra över mig. Nej, nu är det dags att jag ställer mig upp inför församlingen och med handen på bibeln (det vill säga Mojo) öppet bekänner mina synder.

Minns ni Ocean Colour Scene? Det var ett gäng neo-mod-wannabes som i britpopens kölvatten i mitten av 90-talet seglade upp som ett orosmoln vid horisonten. Eller rättare sagt sakta flöt nedför Themsen i en flodbåt. De var överallt. Iförda oklanderliga ökenkängor från Clarks, pepitarutiga stuprörsbyxor, Fred Perry-piké eller bowlingskjorta och med porkpie-hatten käckt på svaj försökte dessa oförvägna retropionjärer under kontrollerade laboratorieförhållanden klona fram den brittiska r&b:n så som den hade låtit omkring 1966, precis innan de psykedeliska svamparna började skjuta upp som, äh ... ja, som svampar ur jorden.

Jag lyssnade förstås aldrig på dem då. Visst var jag frestad. Det osade ju en hel del Style Council och Paul Weller om dem. Men man FICK INTE lyssna på dem. Det hade jag läst i NME – eller om det var Melody Maker – och jag följde alltid partilinjen. Det var dubbel retro: OCS stal från den vita brittiska 60-talsbluesen, som i sin tur hade stulit från den svarta amerikanska 30-talsbluesen. De satte sig i knät på förhärdade gubbrockare som Paul Weller och Noel Gallagher. Dadrock kallades det och det var mycket fult. Man ville vara "äkta" genom att gräva upp gamla knarriga deltabluesmän och brittiska mods. Honnörsorden var kvalitet och hållbarhet. Det var musik som hade legat lagrad på ekfat i decennier. Äkta musik. Organisk musik. Man satte en ära i att kunna spela, vilket i brittisk musikveckopress kallades att vara muso och var minst lika fult som dadrock. Allvarliga anklagelser över hela linjen alltså.

Men ni vet hur det är: allt som är förbjudet blir till slut lockande. Så hur det var bar det sig inte bättre än att jag häromdagen råkade snubbla över en samling BBC-sessions med Ocean Colour Scene från det glada 90-talet. Frestelsen blev mig övermäktig. Att låta "Riverboat Song" snurra igång på mp3-tallriken var för mina flinka fingrar ett ögonblicks verk. Milde Sankte Mick Talbot, det här är ju bra, tänkte jag. Jag kände mig omedelbart skuldmedveten och smutsig. En rysning genomfor min syndiga kropp. Nu har Fan själv snärjt mig i sitt lammullsgarn.

Självaste Momus utslungade för inte så länge sedan en bannbulla från den småpåvliga laptopen i just detta ämne. Det jag har ägnat mig åt är alltså retro necro. Ja, ni hör ju själva hur illa det låter. Så jag måste bekänna mina synder och hoppas på förlåtelse ... men till vilken musik? Få se nu, "Promised Land" med The Style Council har en ganska skön fusk-äkta gospelkänsla med housepiano, Weller på funkbas och hela kyrkan fylld av saliga människor i särkar ... Halleluja!

Kicka det som Coward

Precis som jazz och klassisk musik är hiphop en snårskog för den oinvigde. Jag ger mig inte ut för att "förstå" rap och hiphop, eller sitta inne med någon kunskap, men jag vet vad jag tycker om: jag kickar det old school. Och när jag säger "old" menar jag old.

Noël Coward (1899-1973) är känd som dramatiker, låtskrivare, författare, skådespelare, sångare, estradör och lebeman, men det som kanske är mindre känt är att han uppfann rappen. Vi kan skriva dess födelseår till 1931, då Coward skrev tungvrickaren "Mad Dogs and Englishmen". Om Dr Dre haft ett sådant flow så hade han... haft flow.

Noëls rhymes är vassare än en nyslipad skalpell doppad i saltsyra och han var inte främmande för en rejäl diss, antingen det gällde tanter som skrev till honom för att skaffa en roll åt dottern ("Don't put your daughter on the stage, Mrs. Worthington/Don't put your daughter on the stage/One look at her bandy legs should prove/She hasn't got a chance/In addition to which/The son of a bitch/Can neither sing nor dance/She's a vile girl and uglier than mortal sin...") eller hela Tredje Riket i "Don't Let's Be Beastly to the Germans" (1943), som var så inlindat nedlåtande mot de stackars tyskarna att den blev förbjuden som tyskvänlig av BBC, som inte alls var med på noterna. Beatsen blir kanske inte särskilt feta på ett gammalt piano, men när Noël svävar ut i den överlånga sekvensen "For many years they've been in floods of tears, because the poor little dears have been so wronged and only longed to cheat the world, deplete the world and beat the world to blazes — this is the moment when we ought to sing their praises" svänger det så att jag kan höra trummaskinen fast det inte finns någon.

Stil hade han också, i sin vita smokingjacka eller kulörta, mönstrade dressing gown med sidenscarf. Det är bara att byta ut cigarrettmunstycke och gin & tonic mot gin & juice och chronic så har vi en modern pimp som Snoop Dogg. Nästan i alla fall. Ja, Noël var till och med gangsta, åtminstone på film. I Michael Caine-klassikern The Italian Job (1969) spelade han en gangsterboss som lever lyxliv och styr sitt imperium med järnhand från fängelsecellen.

Så det är dags att dagens hiphopkids ger rappens gudfader den respekt han förtjänar. Vad ni än hittar på så gjorde Noël det först. Word.

Sei uno zero

Jag är ingen stor radiot, men nu när man kan abonnera på podcaster och slipper passa tider för att spela in sina favoritprogram på trassliga kassetter, har jag börjat följa några program. Italienska 610 missar jag aldrig. Programledare är komikerparet Lillo e Greg, som jag upptäckte för några år sedan när de medverkade i TV-programmet Orgoglio coatto på RAI, en ironisk hyllning till romerska coatti: fotbollshuliganer, halvgangsters och "fixare" som går klädda i vräkiga märkeskläder och dräper varandra med one-liners av typen "din mamma är så tjock att..." på den mycket speciella romdialekten. Ett slags motsvarighet till amerikanskt white trash eller engelska chavs skulle man kunna säga. I programmet spelade Greg en skotsk turist i kilt som beväpnad med coatto-parlör försöker samtala med coatton Er Pomodoro ("tomaten") som står och röker i ett gathörn.

Den tunna ramhandlingen för 610, som utläst sei uno zero betyder "du är en nolla", är att Lillo och Greg driver en artistagentur och tar emot förhoppningsfulla talanger på olika områden. I praktiken är programmet förstås bara en samling sketcher med återkommande figurer. Superhjälten Normalman föddes hundra gånger svagare än en vanlig man, men blev genom en bisarr olycka hundra gånger starkare och är idag således normal. Med sina normalkrafter löser han problem i tvättstugan och på snabbköpet. Indianhövdingen Estiqaatsi kommenterar veckans kändisskvaller. Om Britney Spears har varit full på fest frågar han först vem hon är och förkunnar sedan att "det är bra att gå ut och träffa vänner. Estiqaatsi har talat". Det finns ett antal återkommande "radiostationer", bland andra Radio Mamma Mia, där DJ:n Ingmar Bjorn spelar låtar dygnet runt. Vad som helst kan dyka upp, men det blir alltid "Mamma Mia degli ABBA".

Många av sketcherna handlar på olika sätt om språk. Pasquale Dianomarina som är regerande världsmästare i extremkalabresiska demonstrerar talövningar för den som vill förkovra sig i denna världsomspännande disciplin. Det spottar och fräser som en överhettad espressomaskin som sprungit läck under vattenlinjen när han går lös på de aspirerade konsonanterna tills han kollapsar av andnöd. I "Lezioni di romano-inglese" får den romerske turisten på resa i engelsktalande länder hjälp med fraser som kan vara till nytta. "Ammazza, quanto sei un fregnone!" säger en coatto hotfullt, och en högdragen engelsk röst svarar med den ordagranna översättningen: "Kill, how you are a big pussy". På radiostationen Radio Macaroni Franche Dua', där man talar en låtsasfranska som man får genom att ta italienska ord och betona dem på sista stavelsen med ändelserna borttagna, anordnas en tävling i vem som är mest fransk. En lyssnare ringer in och berättar att han vann en massa pengar på lotto som han slösade bort på vin och lösaktiga fruntimmer, och när han berättade det hela för frugan förlät hon honom. "Compliments!" utbrister programledaren och spelar "La Mer" med Charles Trenet. Vinnaren får en statyett av Eiffeltornet.

14 juli

Ett av mina största nöjen varje sommar är den direktsända militärparaden på Frankrikes nationaldag.

Det börjar klockan åtta på morgonen och håller på i fyra timmar. (I år fick man dock hålla till godo med ett snålt tilltaget sammandrag på bara 90 minuter — ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer att skriva och klaga.) En utsänd reporter står i skjortärmarna på ett nästan folktomt Champs Elysées och rapporterar andäktigt om förberedelserna inför dagens festligheter, som om det inte gick exakt likadant till varje år. Den enda skillnaden är väl att man har bytt ut Chirac mot Sarkozy. Eftersom Gud är fransman skiner solen alltid. Regn kan de ha på brittiska öarna. Därefter sänder man allehanda reportage fram till dess att paraden startar. Man får se aspiranter drillas i ryska ändelser vid den hemliga underjordiska tolkskolan på franska Antillerna, brandövningar vid en helikopterplatta i Alperna eller synkroniserad skoputsning vid någon militärakademi som grundades av Ludvig XVI. Det finns alltid nytt stoff.

Sedan börjar det roliga. Försjunken i en behaglig halvdvala betraktar man den franska krigsmaktens grädda, som i närvaro av republikens president paraderar nerför Champs Elysées. Femte motoriserade fallskärmsbataljonen med rätt att bära den lila baskern bak och fram efter den bejublade insatsen i Algeriet tågar förbi. En pluton främlingslegionärer med skinnförkläden, släggorna käckt på svaj över axeln och de obligatoriska skäggen, som får kapten Haddock att se ut som Tintin. Kanske en skvadriljon granatingenjörsrekryter med röda byxor och en snigel som emblem i mössan om man har tur. Till slut väntar man sig att Louis de Funès ska segla upp i höjd med presidentpodiet, stående i en jeep i full gendarmuniform med képi och allt, illslugt småleende ända tills han får ett utbrott och börjar hoppa och fäkta koleriskt när någon skrivmaskinistelev inte går i takt.

De olika förbandens valspråk är ett kapitel för sig. Min favorit i år är den 9:e lätta bepansrade marinbrigadens antistridsvagnskompani med devisen "Nous vous tuerons la nuit, le jour aussi". "Vi kommer att döda er på natten, och på dagen också". Jo, jag lovar. Den här gången hittar jag inte ens på. Man kan tänka sig att de hade fått ett par pastis innanför västen när de spånade fram den. "För äran och fosterlandet? Näe, det känns lite jolmigt... Nu vet jag! Kom hit grabbar så ska ni få höra!"

Under tiden sitter presidenten i sin blå kostym på podiet, tagen av stundens allvar, och betraktar flygplanen och helikoptrarna som flyger förbi i tät formation. Han ler lagom hult och ser ut som om han inte kunde tänka sig något roligare än ännu en militärparad. Och kanske kan han inte det. Jag kan inte neka till att jag själv tycker att spektaklet är rätt skojigt. Nästa år i Paris? Skriv upp mig på gästlistan.

Världsmusik schmärldsmusik

Världsmusik eller world music är ett märkligt begrepp. Det fungerar som ett slags slasktratt där man kan bunta ihop (och tiga ihjäl) allt avvikande, kufiskt och udda, allt från mongolisk strupsång till tokigt folk från Balkan, i en undanskymd vrå i skivaffären (jo, sådana finns faktiskt fortfarande). Charles Aznavour kallas world music i alla möjliga sammanhang fast han inte precis vältrar sig i musettedragspel eller säckpipor från Bretagne. Han sjunger förstås på franska, precis som de flesta artister sjunger på sitt modersmål, men han gör snarare europeisk musik. "Etnisk" — ett annat misshandlat begrepp — är hans musik oftast inte. På iTunes finns Lustans Lakejers album En plats i solen från 1982 i kategorin "world". Producenten Richard Barbieri kom visserligen från Japan, men det var gruppen och inte landet.

Vad menar man då med världsmusik? Är det ett relativt begrepp, enligt vilket man är mer world ju längre man befinner sig ifrån betraktaren, eller rättare sagt lyssnaren? Nej, då skulle man inte få se svensk folkmusik och svenska visor i världsmusikhyllan i en svensk skivaffär. Det är musik som inte ligger långt ifrån den genomsnittlige konsumentens kulturella identitet och som inte framställts särskilt långt bort geografiskt sett. Ändå är den världsmusik. Vissa typer av musik kallas alltid världsmusik, oavsett var man befinner sig, och vissa typer gör det aldrig.

Vad är det då för musik som aldrig kallas världsmusik? Det vet ni ju redan. Amerikansk musik förstås. Eller om man så vill anglosaxisk musik. Engelskspråkig rock, blues och jazz, ja till och med country and western, verkar vara ett slags standard, ett slags utgångsläge, och ju längre man befinner sig ifrån det, desto mer world är man. Ett gäng pudelpermanentade Los Angeles-rockare som Guns 'n Roses, som är så oerhört djupt präglade av den del av den amerikanska kontinenten de kommer ifrån, ses aldrig som avvikande, annat än på sin höjd från allt vad god smak heter. Tunggungande skäggmanslaget ZZ Top, från gränstrakterna mellan Texas och Mexiko, lyssnar man på i tusen sinom tusen drängstugor från mellansverige och uppåt, utan att tycka att de är det minsta exotiska. Tequila, elgitarrer och nybyggarskägg ser man som en självklar del av vardagen.

Men för mig kommer Guns 'n Roses och ZZ Top alltid att vara mycket mer world än Charles Aznavour och Johan Kinde. Och för mig kommer Los Angeles och Houston alltid att ligga längre bort än Paris, Berlin, Bratislava och Åkersberga. I min värld.

Minimal

I detta ögonblick lyssnar jag på en intervju med Neil Tennant från Pet Shop Boys i programmet Drivetime with Dave från irländska RTÉ Radio 1 på webbradio. Som namnet antyder är det ett typiskt eftermiddagsprogram med klämkäck programledare, avsett att lugna nerverna på Gavin (egentligen skulle jag förstås ha kallat honom Dave, men nu var ju det namnet redan upptaget) där han sitter och svettas i sin Ford Cortina i bilkön, så att han inte drabbas av road rage och kliver ur bilen och nitar Sharon i Mondeon framför därför att hon var lite långsam med gaspedalen.

Programmet börjar med "Minimal" från PSB:s senaste album Fundamental. Soundet är metalliskt och minimalt, men samtidigt också oerhört maximalt. Producenten Trevor Horn förnekar sig inte. Låten susar förbi som en välputsad Cortina, eller snarare som en pansarkryssare till BMW på cruise control nerför Autobahn. Mot slutet tänker Neil och Chris "Äh vafan, vi tar New Order med bakdörren" och sänker dem med en välriktad Peter Hook-bas i höjd med knäskålarna. När pizzicato-stråkarna kommer in är det ren defilering in i mål.

Det real rock-aktivisterna kommer att behöva inse är att Pet Shop Boys har vunnit. Darren och Karen, 41 respektive 37, kommer att kräva att få höra lite PSB när de vill känna sig lagom trygga och nostalgiska och minnas sitt 80-tal. Och så länge Neil och Chris gör skivor i klass med Fundamental — mjukrocken på Release glömmer vi va? — kommer man inte att kunna vispa ner dem bland dammråttorna bakom soffan tillsammans med Shakin' Stevens och Tracey Ullman. Pet Shop Boys är classic rock. Fast tvärtom.

Den gäckande skuggan

B.A. Robertson har mycket på sitt samvete. Han har samarbetat med Maggie Bell och Mike & The Mechanics. Han har skrivit en kampsång åt det skotska fotbollslandslaget. Men när han var ung var han Estet. 1976 gav han ut albumet Shadow of a Thin Man under namnet Alexander Robertson. Titeln anspelar förstås på de klassiska filmerna om The Thin Man (Den gäckande skuggan) med William Powell och Myrna Loy i huvudrollerna.

Vänner av classic rock noterar omedelbart att Chris Spedding spelar gitarr på LP:n, men detta är ingen skiva för ölmagade Mojo-läsare som tycker att Chris Rea svänger härligt. Musiken är 70-talsglampop i Harpo-stil med lättsmälta orkesterarrangemang som ger känslan av en mini-musikal trots att det inte är någon temaskiva. Texterna är vitsiga och ironiska och behandlar väsentliga ting som Castro, spionage ("Don't worry about my electric tie — I'm really not a Russian spy") och steppdans i "Tap! Tap! Tap!" där Robertson nonsensrappar "I'm not just a saparama sap for your old views/I won't take the raparama rap for your bad news/I don't want the taparama tap from your tap shoes". En skiva för bleka, anglofila esteter med Monty, Louis Philippe och The King of Luxemburg i skivhyllan.