fredag 8 februari 2008

Dadrock reloaded

Gubbrocken är tillbaka och den här gången är det personligt. Den här gången har jag ingen överrock från Myrorna att gömma mig bakom, inget gammalt att dra över mig. Nej, nu är det dags att jag ställer mig upp inför församlingen och med handen på bibeln (det vill säga Mojo) öppet bekänner mina synder.


Minns ni Ocean Colour Scene? Det var ett gäng neo-mod-wannabes som i britpopens kölvatten i mitten av 90-talet seglade upp som ett orosmoln vid horisonten. Eller rättare sagt sakta flöt nedför Themsen i en flodbåt. De var överallt. Iförda oklanderliga ökenkängor från Clarks, pepitarutiga stuprörsbyxor, Fred Perry-piké eller bowlingskjorta och med porkpie-hatten käckt på svaj försökte dessa oförvägna retropionjärer under kontrollerade laboratorieförhållanden klona fram den brittiska r&b:n så som den hade låtit omkring 1966, precis innan de psykedeliska svamparna började skjuta upp som, äh ... ja, som svampar ur jorden.


Jag lyssnade förstås aldrig på dem då. Visst var jag frestad. Det osade ju en hel del Style Council och Paul Weller om dem. Men man FICK INTE lyssna på dem. Det hade jag läst i NME – eller om det var Melody Maker – och jag följde alltid partilinjen. Det var dubbel retro: OCS stal från den vita brittiska 60-talsbluesen, som i sin tur hade stulit från den svarta amerikanska 30-talsbluesen. De satte sig i knät på förhärdade gubbrockare som Paul Weller och Noel Gallagher. Dadrock kallades det och det var mycket fult. Man ville vara "äkta" genom att gräva upp gamla knarriga deltabluesmän och brittiska mods. Honnörsorden var kvalitet och hållbarhet. Det var musik som hade legat lagrad på ekfat i decennier. Äkta musik. Organisk musik. Man satte en ära i att kunna spela, vilket i brittisk musikveckopress kallades att vara muso och var minst lika fult som dadrock. Allvarliga anklagelser över hela linjen alltså.


Men ni vet hur det är: allt som är förbjudet blir till slut lockande. Så hur det var bar det sig inte bättre än att jag häromdagen råkade snubbla över en samling BBC-sessions med Ocean Colour Scene från det glada 90-talet. Frestelsen blev mig övermäktig. Att låta "Riverboat Song" snurra igång på mp3-tallriken var för mina flinka fingrar ett ögonblicks verk. Milde Sankte Mick Talbot, det här är ju bra, tänkte jag. Jag kände mig omedelbart skuldmedveten och smutsig. En rysning genomfor min syndiga kropp. Nu har Fan själv snärjt mig i sitt lammullsgarn.

Självaste Momus utslungade för inte så länge sedan en bannbulla från den småpåvliga laptopen i just detta ämne. Det jag har ägnat mig åt är alltså retro necro. Ja, ni hör ju själva hur illa det låter. Så jag måste bekänna mina synder och hoppas på förlåtelse ... men till vilken musik? Få se nu, "Promised Land" med The Style Council har en ganska skön fusk-äkta gospelkänsla med housepiano, Weller på funkbas och hela kyrkan fylld av saliga människor i särkar ... Halleluja!