Sei uno zero

Jag är ingen stor radiot, men nu när man kan abonnera på podcaster och slipper passa tider för att spela in sina favoritprogram på trassliga kassetter, har jag börjat följa några program. Italienska 610 missar jag aldrig. Programledare är komikerparet Lillo e Greg, som jag upptäckte för några år sedan när de medverkade i TV-programmet Orgoglio coatto på RAI, en ironisk hyllning till romerska coatti: fotbollshuliganer, halvgangsters och "fixare" som går klädda i vräkiga märkeskläder och dräper varandra med one-liners av typen "din mamma är så tjock att..." på den mycket speciella romdialekten. Ett slags motsvarighet till amerikanskt white trash eller engelska chavs skulle man kunna säga. I programmet spelade Greg en skotsk turist i kilt som beväpnad med coatto-parlör försöker samtala med coatton Er Pomodoro ("tomaten") som står och röker i ett gathörn.

Den tunna ramhandlingen för 610, som utläst sei uno zero betyder "du är en nolla", är att Lillo och Greg driver en artistagentur och tar emot förhoppningsfulla talanger på olika områden. I praktiken är programmet förstås bara en samling sketcher med återkommande figurer. Superhjälten Normalman föddes hundra gånger svagare än en vanlig man, men blev genom en bisarr olycka hundra gånger starkare och är idag således normal. Med sina normalkrafter löser han problem i tvättstugan och på snabbköpet. Indianhövdingen Estiqaatsi kommenterar veckans kändisskvaller. Om Britney Spears har varit full på fest frågar han först vem hon är och förkunnar sedan att "det är bra att gå ut och träffa vänner. Estiqaatsi har talat". Det finns ett antal återkommande "radiostationer", bland andra Radio Mamma Mia, där DJ:n Ingmar Bjorn spelar låtar dygnet runt. Vad som helst kan dyka upp, men det blir alltid "Mamma Mia degli ABBA".

Många av sketcherna handlar på olika sätt om språk. Pasquale Dianomarina som är regerande världsmästare i extremkalabresiska demonstrerar talövningar för den som vill förkovra sig i denna världsomspännande disciplin. Det spottar och fräser som en överhettad espressomaskin som sprungit läck under vattenlinjen när han går lös på de aspirerade konsonanterna tills han kollapsar av andnöd. I "Lezioni di romano-inglese" får den romerske turisten på resa i engelsktalande länder hjälp med fraser som kan vara till nytta. "Ammazza, quanto sei un fregnone!" säger en coatto hotfullt, och en högdragen engelsk röst svarar med den ordagranna översättningen: "Kill, how you are a big pussy". På radiostationen Radio Macaroni Franche Dua', där man talar en låtsasfranska som man får genom att ta italienska ord och betona dem på sista stavelsen med ändelserna borttagna, anordnas en tävling i vem som är mest fransk. En lyssnare ringer in och berättar att han vann en massa pengar på lotto som han slösade bort på vin och lösaktiga fruntimmer, och när han berättade det hela för frugan förlät hon honom. "Compliments!" utbrister programledaren och spelar "La Mer" med Charles Trenet. Vinnaren får en statyett av Eiffeltornet.

14 juli

Ett av mina största nöjen varje sommar är den direktsända militärparaden på Frankrikes nationaldag.

Det börjar klockan åtta på morgonen och håller på i fyra timmar. (I år fick man dock hålla till godo med ett snålt tilltaget sammandrag på bara 90 minuter — ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer att skriva och klaga.) En utsänd reporter står i skjortärmarna på ett nästan folktomt Champs Elysées och rapporterar andäktigt om förberedelserna inför dagens festligheter, som om det inte gick exakt likadant till varje år. Den enda skillnaden är väl att man har bytt ut Chirac mot Sarkozy. Eftersom Gud är fransman skiner solen alltid. Regn kan de ha på brittiska öarna. Därefter sänder man allehanda reportage fram till dess att paraden startar. Man får se aspiranter drillas i ryska ändelser vid den hemliga underjordiska tolkskolan på franska Antillerna, brandövningar vid en helikopterplatta i Alperna eller synkroniserad skoputsning vid någon militärakademi som grundades av Ludvig XVI. Det finns alltid nytt stoff.

Sedan börjar det roliga. Försjunken i en behaglig halvdvala betraktar man den franska krigsmaktens grädda, som i närvaro av republikens president paraderar nerför Champs Elysées. Femte motoriserade fallskärmsbataljonen med rätt att bära den lila baskern bak och fram efter den bejublade insatsen i Algeriet tågar förbi. En pluton främlingslegionärer med skinnförkläden, släggorna käckt på svaj över axeln och de obligatoriska skäggen, som får kapten Haddock att se ut som Tintin. Kanske en skvadriljon granatingenjörsrekryter med röda byxor och en snigel som emblem i mössan om man har tur. Till slut väntar man sig att Louis de Funès ska segla upp i höjd med presidentpodiet, stående i en jeep i full gendarmuniform med képi och allt, illslugt småleende ända tills han får ett utbrott och börjar hoppa och fäkta koleriskt när någon skrivmaskinistelev inte går i takt.

De olika förbandens valspråk är ett kapitel för sig. Min favorit i år är den 9:e lätta bepansrade marinbrigadens antistridsvagnskompani med devisen "Nous vous tuerons la nuit, le jour aussi". "Vi kommer att döda er på natten, och på dagen också". Jo, jag lovar. Den här gången hittar jag inte ens på. Man kan tänka sig att de hade fått ett par pastis innanför västen när de spånade fram den. "För äran och fosterlandet? Näe, det känns lite jolmigt... Nu vet jag! Kom hit grabbar så ska ni få höra!"

Under tiden sitter presidenten i sin blå kostym på podiet, tagen av stundens allvar, och betraktar flygplanen och helikoptrarna som flyger förbi i tät formation. Han ler lagom hult och ser ut som om han inte kunde tänka sig något roligare än ännu en militärparad. Och kanske kan han inte det. Jag kan inte neka till att jag själv tycker att spektaklet är rätt skojigt. Nästa år i Paris? Skriv upp mig på gästlistan.

Världsmusik schmärldsmusik

Världsmusik eller world music är ett märkligt begrepp. Det fungerar som ett slags slasktratt där man kan bunta ihop (och tiga ihjäl) allt avvikande, kufiskt och udda, allt från mongolisk strupsång till tokigt folk från Balkan, i en undanskymd vrå i skivaffären (jo, sådana finns faktiskt fortfarande). Charles Aznavour kallas world music i alla möjliga sammanhang fast han inte precis vältrar sig i musettedragspel eller säckpipor från Bretagne. Han sjunger förstås på franska, precis som de flesta artister sjunger på sitt modersmål, men han gör snarare europeisk musik. "Etnisk" — ett annat misshandlat begrepp — är hans musik oftast inte. På iTunes finns Lustans Lakejers album En plats i solen från 1982 i kategorin "world". Producenten Richard Barbieri kom visserligen från Japan, men det var gruppen och inte landet.

Vad menar man då med världsmusik? Är det ett relativt begrepp, enligt vilket man är mer world ju längre man befinner sig ifrån betraktaren, eller rättare sagt lyssnaren? Nej, då skulle man inte få se svensk folkmusik och svenska visor i världsmusikhyllan i en svensk skivaffär. Det är musik som inte ligger långt ifrån den genomsnittlige konsumentens kulturella identitet och som inte framställts särskilt långt bort geografiskt sett. Ändå är den världsmusik. Vissa typer av musik kallas alltid världsmusik, oavsett var man befinner sig, och vissa typer gör det aldrig.

Vad är det då för musik som aldrig kallas världsmusik? Det vet ni ju redan. Amerikansk musik förstås. Eller om man så vill anglosaxisk musik. Engelskspråkig rock, blues och jazz, ja till och med country and western, verkar vara ett slags standard, ett slags utgångsläge, och ju längre man befinner sig ifrån det, desto mer world är man. Ett gäng pudelpermanentade Los Angeles-rockare som Guns 'n Roses, som är så oerhört djupt präglade av den del av den amerikanska kontinenten de kommer ifrån, ses aldrig som avvikande, annat än på sin höjd från allt vad god smak heter. Tunggungande skäggmanslaget ZZ Top, från gränstrakterna mellan Texas och Mexiko, lyssnar man på i tusen sinom tusen drängstugor från mellansverige och uppåt, utan att tycka att de är det minsta exotiska. Tequila, elgitarrer och nybyggarskägg ser man som en självklar del av vardagen.

Men för mig kommer Guns 'n Roses och ZZ Top alltid att vara mycket mer world än Charles Aznavour och Johan Kinde. Och för mig kommer Los Angeles och Houston alltid att ligga längre bort än Paris, Berlin, Bratislava och Åkersberga. I min värld.